Att kolla tillbaka och minnas 2015 får mig att vilja skratta och gråta på samma gång. Jag har tagit studenten, umgåtts med fina vänner, lyssnat på ljuvlig musik och ätit god mat. Många timmar har spenderats med gitarren och minst lika många på innebandyplanen. Sen har jag ju också fått uppleva något så häftigt som Tekniksprånget. Definitivt en erfarenhet som jag kommer bära med mig resten av mitt liv och något som hjälp mig igenom något som jag visste skulle ske förr eller senare, men som jag inte på något sätt kunde förbereda mig för. Att ta förväl av vår fina fina hund. Att du inte finns med oss längre gör så fruktansvärt ont och jag tänker på dig exakt varje dag. Ibland ler jag, ibland gråter jag. Jag kommer alltid minnas dig, dina tokigheter och din tjurskallighet. Världens finaste hund, bästa vän och knasboll. Timmy. Jag är så glad att ha fått lära känna dig och ha dig brevid mig under min uppväxt, även om livet som hundägare inte alltid är en dans på rosor. Men ärligt talat så vet jag inte ens om jag skulle tycka om att dansa på rosor. Nä, då går jag hellre barfota i gräset med världens bästa vän vid min sida.

 

Månaderna sprang iväg och innan jag visste ordet av det var det 2016. Efter många om och men tog jag då till slut tag i bilkörandet och innehar därför numera ett körkort (som jag ärligt talat inte utnyttjar särskilt ofta). Kort efter det blev jag med nytt jobb på världens bästa coop. Jobbade järnet ett par månader innan det var dags för en fantastisk resa till USA. Finare omgivningar har jag i princip aldrig skådat (även om fjällen är svårt att slå) och resesällskapet gick inte heller att klaga på. Mamma och pappa skötte sig galant och vi hade det himla kul när vi på knagglig engelska tog oss runt på västkusten. Bästa var när pappa trodde att receptionisten frågade "is this your first stay?" när hon i själva verket undrade "your first name?". Han svarade såklart "yes" och det var svårt att hålla sig för skratt när man såg hur förvirrad receptionisten blev. Hittade min nya favoritaffär också, Target. Funderar starkt på att skriva några hundra brev till deras ledning så att de öppnar i Sverige.

 

Har hursomhelst jobbat på under sommaren, som enligt min åsikt gått på tok för fort! Och nu sitter jag här, i min nya säng 113 mil bort från platsen jag kallat hem i hela mitt liv. Jag antar att jag borde vara fullkomligt livrädd och oroad men på något konstigt sätt så känns det inte så. Visst, det känns nervöst och lite läskigt att befinna sig ensam i en stad man aldrig varit i, men samtidigt känns det så otroligt skönt och häftigt att jag faktiskt lyckats ta mig hit. För något år sen hade tanken inte ens slagit mig, men jag kan stolt säga att jag vuxit som människa de senaste åren vilket är något jag självklart vill fortsätta med. Jag tror ärligt inte att man någonsin kan bli "färdig" som människa, utan man bara fortsätter att utvecklas, lära sig nya saker och uppleva sånt man inte upplevt tidigare. Kommer bli en hel del av den varan de kommande åren, precis som jag vill ha det!